Spökstad

I Wilmaguiden läste vi om en liten stad som hette Mt Victoria och var Blue Mountains högst belägna stad 1111 meter över havet. 11 km bortom Mt Victoria ligger, citat från Wilmaguiden: "en liten spökstad, Hartley. Staden blomstrade under 1830-talet men dog när järnvägen drogs vid sidan av stan 1887". Häftigt tyckte vi, och bestämde oss för att åka till Mt Victoria och sedan gå de 11 kilometrarna till Hartley som en liten dagsutflykt.

Vi kom fram till vandrarhemmet i Mt Victoria, trötta och jättehungriga. Frågade i receptionen om han hade några lediga platser i en sovsal. Han tittade konstigt på oss. De hade inga sovsalar för det var inget vandrarhem, det var ett hotell. Dyrt. Men vad skulle vi göra, det fanns ingen annan stans att bo.

Vi packade in och gick ner och pratade med den mysiga mannen i receptionen igen. Frågade efter en mataffär. Denna gången skrattade han åt oss. Det fanns en liten mack, de hade det mesta sa han. Det hade de inte, och vi hade dessutom inget kök att tillaga mat i. Vi köpte vetebröd och sylt, det fick duga som middag. Och mariekex, som mellanmål på vandringen. Lunch fick vi kosta på oss från hotellet.

När vi hade ätit berättade vi för mannen i receptionen att vi tänkte promera till Hartley. Nu skakade han bara på huvudet och sa att visst kan man gå dit, men jag tror att ni är de första som nånsin gör det. Jaja, tänkte vi, vad ska vi annars göra hela dagen. Så han ritade oss en liten karta och vi knallade iväg. Första biten var genom skogen. Superfint. Vi hittade en liten klippa med underbar utsikt. Men den fina vägen tog slut och fortsatte med motorväg. Jaja, tänkte vi igen, vi kan ju inte vända nu. Vi frågade två vägarbetare, som sa att det var 3-4 km kvar. Inte så farligt.

Vi gick där längs vägkanten, höll på att slungas i diket av vindraget från långtradarna som åkte förbi var 10e sekund. Började nästan ge upp när vi hörde någon tuta. Det var vägarbetarna som vinkade på oss att vi skulle hoppa in. Det gjorde vi, överlyckliga över dessa vänliga själars goda gärning. Sen åkte vi bil, och det var verkligen inga 4 km, snarare 40. Till slut kom vi fram till vårat mål. "Spökstaden" bestod av tre hus. Ett pyttelitet fängelse, en kyrka och ett bebott boninghus. Vi åt upp våra mariekex och undrade hur i hela fridens namn vi skulle ta oss hem igen. Det var omöjligt att gå, det skulle ta fyra timmar, minst. Det gick inga bussar och vi hade inget nummer till någon taxi. Vi var tvugna att lifta. Efter många arroganta typer som bara drog förbi, så stannade en snäll Nya Zeeländare. Han älskade sitt land och pratade mer än gärna om det.

Som grädde på moset på vår underbara diet den dagen så drack vi lite öl och åt lite chips när vi kom hem. Idag säger våra magar ifrån, jag förstår dem.


/Amanda

Blue Mountains

För det första vill jag berätta för er att Utrikeskorre inte har blivit uppäten av en haj, han har inte heller blivit dödad av en fallande kokosnöt. Faktum är att Utrikeskorre mår prima. Jag vet att ni har varit oroliga för honom och undrat var han håller hus. Men det är helt enkelt så att den senaste tidens festande och sena nätter inte riktigt har varit Utrikeskorres grej. Inte alls faktiskt. Han har bara suttit på rummet och surat och klagat. ”Det är inte bra för era kroppar med allt detta festande!” är det enda vi har hört från honom.

Men jag ska säga er, han är back on track. På dagens vandring, var det han som höll täten.
Vi var riktigt laddade för en heldag i regnskogen. Jag har faktiskt, i hemlighet, vart lite orolig för hur detta ska gå. Har sett framför mig hur vi kommer vilse i den oändliga skogen och tvingas leva som aboriginer i resten av våra liv. Jag insåg att jag inte var ensam om dessa tankar när Pontus försiktigt undrade om vi inte skulle köpa en kompass, för då vet ju i alla fall vilket håll vi ska gå liksom…

Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Den otillgängliga regnskog vi hade föreställt oss var i själva verket en skyltad stig, och alla häftiga djur vi skulle se ersattes av högljudda turister. Men nog blev det en lång promenad, och fint var det allt. Maffigt är nog ordet. Och blått.
Vi började med att gå ungefär en timma längs klippkanten där man då och då kommer fram till utkiksplatser. Små ”balkonger” på berget med ett stup på ungefär tvåhundra meter rakt ner, och väldigt fina utsikter. Pontus tyckte förövrigt att det var en väldigt bra idé att slänga ner mitt linsskydd till kameran för ett sådant stup. Sedan gick vi ner för berget längs en liten bäck. Väldigt många trappsteg. Vi åt picknick och gick och gick, duschade i vattenfall och gick och gick. När vi hade gått hela rundan i regnskogen skulle vi upp för berget igen. Eftersom vi är fattiga och hurtiga tog vi trappan istället för liften. 800 trappsteg.

Nu har vi precis avnjutit en bolognese och sitter och myser framför brasan på vandrarhemmet.


/Amanda

Bye Manly

Den senaste veckan har varit lite rörig. Sjukhusbesök fram och tillbaka, polisrapporter mm. I fortstättningen när en stor australiensisk bodybuilder dödshotar mig så ska jag bara låta honom vara, inte försöka smyga efter för att se vart han bor. Det resulterade i en fraktur och en blödning någonstans inne i ansiktet (sjukhusengelska kan vara lite klurig, jag vet inte vart blodet är samlat. Kanske kan någon lista ut det med hjälp av röntgenbilden).

Idag har vi lämnat Manly och alla kompisar bakom oss. Vi befinner oss just nu i Katoomba för att vandra i Blue Mountains. Blue Mountains är ett stort superfint världsarvsklassat naturområde som är mest känt för sina eucalyptusträd som sänder ut en blå dimma. Det kommer bli coolt. Jag älskar redan det här stället, det är en jättemysig liten stad (18000 invånare) med fina små caféer och vintage-butiker. Vi bor på Mountain Lodge och det är klart det bästa boendet vi har haft hittills. Hemtrevligt litet ställe med öppna brasor och en jättestor altan med utsikt över bergslandskapet. Vi har även varit och fikat på Café Paragon idag som sägs ha Australiens godaste hemmagjorda chokladpraliner, det var super.

Jag är ledsen att jag har missat att svara på typ alla mail jag har fått sen misshandeln, det har som sagt varit lite rörigt. Gråt inga tårar, jag uppskattar att ni skrev.
När jag bodde hemma så fanns det ganska mycket som man glömde bort att uppskatta för att man tog det för givet. Därför tänkte jag i mina fortsatta blogginlägg påminna alla om en vardagsbekvämlighet som borde få mer uppskattning.

Uppskatta: Bryggkaffe (vi lever på neskaffe)

Bye!

Det är en lite konstig vecka. Man vet att man måste ta vara på tiden för vi snart åker ifrån Manly, men det är svårt att vara glad när alla åker en efter en och vi kommer antagligen aldrig se dem igen. Så underbara människor vi har träffat här och så många underbara minnen vi har härifrån. Men, som Charles så klokt sa, så är det en del av vem man är nu. Alla minnen och alla människor är ju det som gör en till den människa man är. Och nu har jag blivit lite mer Charlie, Dave, Martina, Anna, Robban, Pontus, Stefan, Anton, Ville, Jon och Manly. Det känns bra. Men jag kommer att sakna att vara här. 

Glömde att lägga upp bilder.

När vi lämnade konserten möttes vi av ett galet oväder och ingen taxi visade någon nåd. Efter en halvtimmas jakt efter taxi så fick vi erkänna vårat nederlag och vandrade mot busshållplatsen. Jag lägger upp en före och en efter regnet bild.

Tjo!

Skön helg, oskön rygg..

Tjoho!

Just nu sitter jag med Ville på hans uteplats och äter chips och dricker öl. Alla andra är nere på stranden och är mitt uppe i kvällens beer run. Beer run = Alla delar upp sig i lag om 2 pers. Alla har med sig x antal öl. X är inte okänt utan bara inget som föräldrar behöver veta om :) Alla ska springa en sträcka på ca 3 km. Det lag som först druckit upp sina öl och krossat mållinjen vinner.

Jag och ville är tyvärr passiva ikväll eftersom jag fortfarande inte är helt kry efter gårdagens pajade rygg. Ville har någon sorts öronsjukdom plus att han fick surfbrädan i huvudet i helgen och belönades med en hjärnskakning och sex stygn bakom örat. Men jag är nog så nöjd av att njuta av mina öl här istället.

Helgen var grymm. Vi var på Sound Relief på Sydney cricket ground och såg bland annat Coldplay och Wolfmother. Coldplaykonserten var extraordinär och som bonus kom John Farnham upp på scen och sjöng You're the voice tillsammans med Coldplay. En av mina favoritlåtar och en av mina favorit liveupplevelser nånsin, galet häftigt. Han må ha passerat sin ungdoms blomster men en sjuk pipa har han fortfarande.

Till sist vill jag tacka mina kära föräldrar för att ha skickat hit lite svenskt godis som borde komma snart.

So long!

/Pontus

Måndag i Manly.

Egentligen skulle detta blogginlägget skrivas av Pontus. Han skulle berätta om vilken superhelg vi har haft och lägga upp fina bilder och allt. Men Pontus kan inte röra sig, han har nämligen fått ryggskott. Ni anar inte hur synd det är om Pontus.

Så det fina blogginlägget får vänta lite. Men jag kan berätta att idag har varit perfekta stranddagen. Inget speciellt med den egentligen, den kändes bara klockren. Kanske var det att min bok var som bäst, kanske var det att temperaturen var precis lagom, eller att vattnet var helt kristallklart, att stranden var nästan helt tom. Kanske lite av varje.

Sambakväll på Henry Afrikas igår. Vi dansade till ett liveband som spelade ukulele och bongo.


Underbar bok...


/Amanda

Nu finns det en fin blogg där man kan läsa om mamma och bonus bravader på Mallorca.

http://www.borjeoanna.blogspot.com/

Ru har flippat ur.

Det finns tyvärr ingen måtta på farligheterna här. Som att det inte är nog med hajattacker och giftspindlar så ska man nu börja oroa sig för kängurus!

I gårdagens tidning kunde man läsa om en två meter lång känguru som hade hoppat in ett hus, hoppat in i föräldrarnas rum, upp i sängen och hoppade runt en stund på mamman, pappan och dotterns huvuden. Sedan fortsatte den in till den lilla sonens rum men då hade de lyckats låsa ut den. Pappan blev skadad. Helt galet.



/Amanda

Fransmän, poliser och vin.

Jag önskar att jag hade nåt trevligt att berätta för er. Men jag kan inte komma på nåt, för det händer faktiskt inte så mycket och om jag skulle berätta vad som faktiskt händer skulle ni tycka att det verkar galet här och bli oroliga.

Men jag kan berätta att vi har en rolig kväll ikväll som har innehållit att jag ramlade ner från en våningsäng i ett försök att hjälpa Dave upp. Polisen kom hit, hade fått klagomål på att vi var högljudda. Men jag tror att de tyckte att det var ganska pinsamt att säga till oss för satt bara och småpratade och spelade lite musik. Tänkte gå ut, men det var ingen som orkade. Tänkte stanna uppe till soluppgången igen, men det är ingen som orkar.

Ser väldigt mycket fram emot vårat paket från Sverige, med svenskt godis och svenska tidningar. Tack söta familjen Sikström.

Saknar er som vanligt. Speciellt bror just idag.


/Amanda

soluppgång

Pridefestival i Sydney inatt. HELT GALET. 1 miljon människor hörde jag att det är ungefär. Missade det mesta av paraden. Synd. Men jag hann se några sötingar i påfågeloutfit och fruktansvärt många fulla människor. Fick panik, alla skrek och ramlade. Men nu har jag i alla fall vart på pridefestivalen i Sydney.

Förlåt alla som har försökt ringa och smsa till mig. Det är inte mitt nummer, fick jag reda på idag, det är en australiensk gubbe. Han har säkert blivit glad. Hoppas att ni inte har blivit alltför ledsna. Jag var lite ledsen för att ingen hörde av sig. Men nu är det ordnat. Rätt nummer här till höger.

Var snälla mot varandra hemma.

/Amanda

Livet är bra

Glittrande hav. Doften av solkräm. Ljudet av en gräsklippare på avstånd. Ett bi som surrar från blomma till blomma, ett barn som skrattar. Barfota. Gräs mellan tårna. Sand mellan tårna. Hud som bränner. Grilla. Leka lekar. Springa, simma, ligga still, stå på händer. Sena kvällar, galna nätter, ändlösa dagar. Sol. Salt hår. Sträckläsa en bok. Fräknar. Sand överallt. Bada, dyka. Vakna av sig själv. Göra exakt vad man känner för. Skratta. Solnedgång, vitvin. Kvällsbad. Vänner, vänner, älskade. Musik. Kvällspromenader längs stranden. Bruna ben. Värme. Kärlek. Dans.

/Amanda

Sola & bada och Pina colada

Tjo!

Äntligen ler det australiensiska sommarvädret mot oss! Vi har haft 25-30 grader och soligt ett bra tag nu, kalasfint. Vi har flyttat in i vårat nya hus och det är perfekt. Sen sist så har det varit lite fest i helgen och igår var vi på Shelly beach och hade barbecue, extremt fint ställe här i manly. En liten (ca 100 m lång) strand som ligger i en mindre skog/nationalpark, bildgoogla och se. Jag har även hunnit med att bränna mig på en manet, dock ej giftig, men det gjorde bra ont. Brände mig bland annat i ansiktet.

Annars har vi lite ändrade resplaner. Inget som är defenitivt men just nu så är planen att stanna i Australien/Nya Zeeland sammanlagt 6-7 månader för att sen åka över till Sydöstasien i ca 3 månader. Isåfall blir det Malaysia och Thailand garanterat. Förmodligen även Cambodja och Vietnam. Ingenting är bestämt, men det känns som en bra plan.

Allt för idag, ha det fint allihopa! /Pontus