Spökstad

I Wilmaguiden läste vi om en liten stad som hette Mt Victoria och var Blue Mountains högst belägna stad 1111 meter över havet. 11 km bortom Mt Victoria ligger, citat från Wilmaguiden: "en liten spökstad, Hartley. Staden blomstrade under 1830-talet men dog när järnvägen drogs vid sidan av stan 1887". Häftigt tyckte vi, och bestämde oss för att åka till Mt Victoria och sedan gå de 11 kilometrarna till Hartley som en liten dagsutflykt.

Vi kom fram till vandrarhemmet i Mt Victoria, trötta och jättehungriga. Frågade i receptionen om han hade några lediga platser i en sovsal. Han tittade konstigt på oss. De hade inga sovsalar för det var inget vandrarhem, det var ett hotell. Dyrt. Men vad skulle vi göra, det fanns ingen annan stans att bo.

Vi packade in och gick ner och pratade med den mysiga mannen i receptionen igen. Frågade efter en mataffär. Denna gången skrattade han åt oss. Det fanns en liten mack, de hade det mesta sa han. Det hade de inte, och vi hade dessutom inget kök att tillaga mat i. Vi köpte vetebröd och sylt, det fick duga som middag. Och mariekex, som mellanmål på vandringen. Lunch fick vi kosta på oss från hotellet.

När vi hade ätit berättade vi för mannen i receptionen att vi tänkte promera till Hartley. Nu skakade han bara på huvudet och sa att visst kan man gå dit, men jag tror att ni är de första som nånsin gör det. Jaja, tänkte vi, vad ska vi annars göra hela dagen. Så han ritade oss en liten karta och vi knallade iväg. Första biten var genom skogen. Superfint. Vi hittade en liten klippa med underbar utsikt. Men den fina vägen tog slut och fortsatte med motorväg. Jaja, tänkte vi igen, vi kan ju inte vända nu. Vi frågade två vägarbetare, som sa att det var 3-4 km kvar. Inte så farligt.

Vi gick där längs vägkanten, höll på att slungas i diket av vindraget från långtradarna som åkte förbi var 10e sekund. Började nästan ge upp när vi hörde någon tuta. Det var vägarbetarna som vinkade på oss att vi skulle hoppa in. Det gjorde vi, överlyckliga över dessa vänliga själars goda gärning. Sen åkte vi bil, och det var verkligen inga 4 km, snarare 40. Till slut kom vi fram till vårat mål. "Spökstaden" bestod av tre hus. Ett pyttelitet fängelse, en kyrka och ett bebott boninghus. Vi åt upp våra mariekex och undrade hur i hela fridens namn vi skulle ta oss hem igen. Det var omöjligt att gå, det skulle ta fyra timmar, minst. Det gick inga bussar och vi hade inget nummer till någon taxi. Vi var tvugna att lifta. Efter många arroganta typer som bara drog förbi, så stannade en snäll Nya Zeeländare. Han älskade sitt land och pratade mer än gärna om det.

Som grädde på moset på vår underbara diet den dagen så drack vi lite öl och åt lite chips när vi kom hem. Idag säger våra magar ifrån, jag förstår dem.


/Amanda